bleeesch

Jag har faktiskt ingen aning om vad mina egna föräldrar håller på med, men själv håller jag på att roa mig själv genom att frivilligt kolla på reklam. Med ett stänk av Emmihumor blir det mesta roligt.

Haha! Ett helt kvarter med röv! Den blir bättre för varje gång man kollar på den. Jag myyyyser!

 

 

 

 

Jag vet att jag redan har visat den här en gång tidigare, men den är så extremt klockren och jag bara älskar den!!!

 

 

 

Ju äldre en reklam är, desto bättre!...eller? Själv kurrar jag som en fet katt av nöjdhet!

 

Det är dom jag kommer på rent spontant. Skratta nu istället för att stressa sönder dig inför julen. Den blir åt helvete iallafall.

 

 

 

Jag vet inte riktigt vart mitt huvud har varit den senaste månaden, men för ett par timmar sen slog det mig att det faktiskt är julafton om typ 48 timmar. Jag skulle ljuga om jag sa säger att jag har gjort mina kvinnliga sysslor den här månaden.

Jag har julstädat, slängt upp lite ljusstakar, gardiner o skit, bakat lussebullar och haft mens. Sen då? Inte ens en liten sketen knäckjävel har jag gjort! Inget pepparkakshus heller! Det tar ju typ ett dygn bara att göra pepparkaksdegen! Någonstans efter det ska jag hinna baka pepparkakor, göra ett snyggt hus samt äta upp 2/3 av degen samt hinna förbränna bort den så jag är snygg på julafton. Lite för överskattat, till och med för en superkvinna som jag. (Egenkär? Knappt nå!)

Så trots att jag är så lat som jag är fick jag mig själv att börja göra knäck. Alla som någongång har gjort knäck vet att koka iordning smeten klarar vilken idiot som helst. Det är att äventyret efter som gör att knäckkokning är ett av dom mest spännande momenten i julstöket.

Drar fram kastrull och ingredienserna, sätter plattan på högsta och kastar sedan ner diverse ting som gör att knäck uppstår. Känner att det luktar bränt. Grädde på plattan. Underbart! Försöker torka bort det värsta och förbannar Jesus över att han en gång föddes. Kok kok. Går hur bra som helst. Skållar mandel, slänger ut lite knäckformar och känner mig allmänt nöjd med mig själv. Får för mig att knäcken är färdig. Förbereder för kulprovet. Tar en sked knäck och slänger i ett vattenglas. Någonstans här försvinner allt sunt förnuft (som om jag någonsin skulle haft något) och jag stoppar in skeden med knäck som har en temperatur på en sån där 120-125 grader.

Efter en regndans och tio liter iskallt vatten senare ser jag att knäcken faktiskt är klar. Kastar i min slarvigt hackade mandel (det är såååå tråkigt att hacka mandel), blandar lite nochalant och börjar med största nogrannhet klicka i det söta guldet i diverse formar. Knäck stelnar fort. Väldigt fort. Efter några minuter har jag en stor knäckklubba på min sked. Va kul det är att baka.

Så här ska det inte se ut. Jag vet. Här har jag till och med försökt göra det lite snyggt för bilden skull, vilket innebär att jag har plockat bort alla knäckformar som inte blev fyllda. Väldigt engagerat, jag vet.

Köket ska vi inte ens snacka om. Måste det verkligen se ut som ett helvete så fort man ska göra någonting?

Jag är verkligen ingen Leila när jag bakar. Jag hatar Leila. Hon får allting att se så himla lätt och underbart ut, när jag gör nåt ser det ut som ett världskrig.

Jag hatar Leila, jag hatar knäck, jag hatar julen.

Nu ska jag koka kola. Får se om jag spränger köket.

Jag mår illa som en lite gnu. Min mage är helt uppsvälld. Jag har kört in mascaraborsten i ögat. Mina köttbullar blev till köttfärs. Jag har världens fulaste och längsta utväxt på håret. Min brännskada på handen svider. Det blev tre ton disk efter maten. Min brännskada svider JÄTTEMYCKET när man diskar. Alla mina naglar har gått av.Jag orkar inte göra kladdkaka fastän jag är sugen. Det ska vara gött att leva! Jäääääj!

Inte nog med det heller. Jag höll också på o börja kräkas när Magnus rev skinnet på den stackars julskinkan. Det blev värre när han började skära bort fettet ifrån den. Seriöst, jag är inte kräsmagad, men det var riktigt äckligt. Jag uppskattar inte äckliga saker, det får han ta hand om. Sen skulle jag vara snäll och hjälpa honom. Efter att han hade kladdat vårat hemliga kladd så strödde han på ströbröd. Då tyckte han att han hade kladdat för mycket och ville att jag skulle byta bakplåtspapper åt honom medans han höll upp skinstackaren. Kan jag väl tänkte jag och tänkte att jag skulle vara ninjasnabb. Istället för att vara ninjasnabb strödde jag ut allt ströbröd som låg på pappret på golvet. Det var kul. Riktigt kul.

Men jag är inte bitter (jo).

Nu jävlar är det bäst för skinkan att den är god, annars går jag o lägger mig.

För 51:a gången den här månaden har jag bestämt mig för att dra ner på sockret. Det här är 51:a gången jag har misslyckats. Jag blir så stolt över mig själv.

Varför har jag så dåligt självkaraktär? Varför kan jag inte motstå frestelsen? Varför måste jag äta tills jag mår illa om jag har chansen?

Så här sitter jag. Söndagkväll och jag vill inte annat än kräkas. Egentligen var jag inte ens sugen på någonting, men bara för att det fanns någonting i huset som är onyttigt så måste jag möla i mig det.

Vart går gränsen mellan att man är sjuk och när är man lat och faller för minsta lilla frestelse utan att försvara sig?

Jag klagar inte för att jag har problem med vikten (jag skiter fullständigt i om du tycker att jag är fet, det rör mig inte i ryggen) utan för att jag vet att jag sakta förgör min kropp inifrån när jag lever såhär. Jag kan inte stå och låtsas vara förvånad när dom säger att jag har fått diabetes, cancer, åderförkalkning, förfettning av levern, gallsten, högt blodtryck eller blodfettsrubbning när jag vet exakt vad det beror på...

Är det verkligen värt det? Är den där sekunden av "god smak" värt att bli sjuk för? Jag vet inte, men om du frågar mig... så tydligen.

Den här dagen går i seghetens tecken.

Grabbarna hade julbakkväll igår (självklart ingick alkohol) så jag flydde hem till Angelica. Vi satt och spelade tv-spel, snackade skit, brände sönder min hand på platt-tången och åt godis. Vid halv ett-tiden skjutsade hon hem mig igen och jag förväntade mig ett kaos av maskulint ämne, diskberg, ölburkar samt sedvanligt bröl.

Men icke. När jag öppnar dörren känner jag en blandning av olika manliga parfymer, ett berg av skor och tystnad bortsett ifrån ett bilsimulatorspel som brölade ut ur högtalarna. Kikar in och blir helt paff över avsaknaden av diskberg. Det enda som står framme är några ölburkar och flaskor. Hela mitt hjärta blev helt varmt. Seriöst. Jag blev verkligen jätteglad.

Jag försöker inte komma och säga att min sambo inte kan diska eller är ordningssam, tvärtom! Men jag vet att när man dricker så prioiterar man lite annorlunda. Därav min förvåning.

Går upp för trappen och ser ett hav av män som sitter som förstenade framför tv:n medans Magnus kör. Vem säger att det inte går att jämföra män med barn? Hmm...?

Jag satt nere i sovrummet och surfade i en evighet. Då är alltså klockan fyra på morgonen. Dom sitter fortfarande o spelar. Jag går upp o säger godnatt, lägger mig o somnar som en gris. Fick höra sen att den sista gav upp vid sju-tiden imorse. Dagens ungdomar alltså!

Vid halv två var alla uppe på benen igen. Och sen dess har jag... inte gjort ett skit. Jo, jag har skottat två gånger åt oss och grannen, men det är fan allt. Samt dammsugit upp ostkrokar.

Jag är en dålig människa, jag vet. Men bakishet smittar. Faktiskt. Även trötthet.

Nu ska jag återgå till att inte göra någonting. Lyckliga jag.

Jag hatar kaffe. Okej, nu ljög jag. Det gör jag inte alls. Men jag hatar att jag inte har någon betjänt som kan fixa kaffe till mig när jag glömmer bort att göra det. Det ska verkligen behöva ta en 20-30 minuter för mig att fixa några bloody-jävla koppar kaffe! Jag fattar inte vad det är för fel på mig!

Vad fan gaggar hon om nu då? tänker säkert du just nu. Det skulle jag också göra om jag ramlade in i denna scizofrena icke dagligt uppdaterande blogg. Men det ska jag tala om för dig.

Emmi blir sugen på kaffe. Mmm, vad gott det skulle vara med kaffe! Börjar riktigt känna smaken på det redan. Kaffe, mmm... Det går ett par minuter innan jag har övertygat mitt lata jag att kliva upp brygga mig några koppar. Ställer mig upp och går mot köket. Häller upp vatten i bryggaren samt ordnar med filter. Trycker på strömbrytaren och lämnar rummet (jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker inte att det är så överdrivet roande att titta på medans kaffet håller på att bryggas).

Sitter uppe och låter min själ utplånas av diverse sidor på det okristliga internetet. Kommer på efter 10 minuter att kaffet faktiskt borde varit klart nu. Går ner för trappen och blir slagen av att jag inte blir slagen av doften av nybryggt kaffe. Kommer ner och ser resultatet av mitt försök av att få sig en kopp flytande beroenderamkallande koffein. Jag har bryggt... tevatten! Taaadaaa! Bristen på kaffepulver blir rätt övervägande.

Nytt försök! Tömmer ut vattnet, fyller på med nytt, tar ett filter, är extra noga med att komma ihåg att skopa i kaffe den här gången. Fylld med lycka går jag upp till övervåningen och vet om att snart ska jag få det jag så länge väntat på. Väntar med spänning på att det åtminstone ska droppa ner så det räcker till en mugg, sen kan det få droppa bäst fan det vill. När jag tycker att jag har väntat tillräckligt länge studsar jag ner, nu jävlar, nu är det nära!

Seriöst var jag några milimeter ifrån att börja gråta. Jag hade glömt att trycka på strömbrytaren! Känner att livet som yrkesmördare inte känns alltför långt bort. Jag går fram till kukbryggaren, öppnar locket och tittar, japps kaffet är i, vatten finns. Trycker på knappen. Kaffebryggarens invecklade mekanik vaknar till liv och börjar låta lika vackert som en diselmotor i minus 16 grader en måndagmorgon. Nu kan fan då ingenting gå fel!

Funderar över vad jag kan roa mig med medans kaffet blir bryggt. Hmm, toaletten ser lite skabbig ut. Skrubb skrubb skrubb. Som nytt! Undra hur toaletten uppe ser ut? Inte bra. Skrubb skrubb skrubb. Fylld med belåtenhet fortsätter jag gå igenom huset, plockar undan saker där dom ska vara och rättar till kuddar. Drar fram dammsugaren, bryter ryggen för att den är så jävla värdelös, snubblar dock inte i trappen den här gången. Känner mig svettig. Kastar mig i duschen. Dusch dusch...lalalala, rakar benen...lalalala inpackning i håret....lalala gör mig så ren o fiiiiiin.... Duschat klart, smörjer in mig och klär på mig igen. Känner att jag är lite hungrig och går ut till köket för att se om jag hittar nåt kul att äta (typ choklad). Vad möts jag av? En kaffebryggare som visserligen bryggt kaffe, men som har tröttnat på att vänta på mig så den har stängt av sig själv. Jävla säkerhetsskit!!! Så nu har jag alltså en kanna kallt kaffe.

Jaja, kasta in skiten i micron och hoppas på att magkatarren drar åt helvete.

Det här är verkligen en äkta blogg. Jag har skrivit ett långt inlägg om absolut ingenting. Det börjar ta sig.

Det finns ingenting som kan få mig att bli så glad som en bög...förutom Magnus!