bleeesch

För 51:a gången den här månaden har jag bestämt mig för att dra ner på sockret. Det här är 51:a gången jag har misslyckats. Jag blir så stolt över mig själv.

Varför har jag så dåligt självkaraktär? Varför kan jag inte motstå frestelsen? Varför måste jag äta tills jag mår illa om jag har chansen?

Så här sitter jag. Söndagkväll och jag vill inte annat än kräkas. Egentligen var jag inte ens sugen på någonting, men bara för att det fanns någonting i huset som är onyttigt så måste jag möla i mig det.

Vart går gränsen mellan att man är sjuk och när är man lat och faller för minsta lilla frestelse utan att försvara sig?

Jag klagar inte för att jag har problem med vikten (jag skiter fullständigt i om du tycker att jag är fet, det rör mig inte i ryggen) utan för att jag vet att jag sakta förgör min kropp inifrån när jag lever såhär. Jag kan inte stå och låtsas vara förvånad när dom säger att jag har fått diabetes, cancer, åderförkalkning, förfettning av levern, gallsten, högt blodtryck eller blodfettsrubbning när jag vet exakt vad det beror på...

Är det verkligen värt det? Är den där sekunden av "god smak" värt att bli sjuk för? Jag vet inte, men om du frågar mig... så tydligen.