Jag och min Far

För första gången på väldigt länge ska jag försöka vara seriös, utan sarkasm, ingen ironi och inget glimten i ögat.
 
Idag har det faktiskt inte varit en bra dag. Har inte haft någonting planerat alls och det är lika med döden för min hjärna.
 
Tänk dig följande: 25:e december. Det är inte alls för länge sen, så det borde inte vara svårt. Man är fortfarande mätt efter gårdagens julbord. Hela hallen är full av fina julklappar som man har fått av nära och kära. Ligger utbredd i soffan. "Så mycket bättre - återträffen" brusar i bakgrunden på TV:n. Allt borde vara bra. Men någonstans i bakhuvudet ligger tankarna och gnager. Han ramlade ihop på toa, men det gör inget, det går bra. Det är ingen idé att jag åker ner, han kommer åka hem innan jag ens hinner till sjukhuset. Det går bra. Han tappade balansen. Det går bra! Sluta tänk!!
 

Spänner blicken i TV:n, försöker verkligen koncentrera mig på vad dom säger. Ser att dom mat, är det julmat? Dom skrattar, ser glada ut. Munnarna rör på sig, hör nåt babbel, men förstår ingenting. Lägger i en extra växel, försöker verkligen se oberörd ut. Magnus sitter framför datorn, känns så skönt att åtminstone någonting känns som vanligt.
 
Så börjar plötsligt min telefon att vibrera innan "Amazing Horse" skrålar ur dom dåliga högtalarna. Det är min halvbror. Svarar. Det hörs ingenting i telefon. Lägger på och ringer upp. Helt tyst i luren. Lägger ifrån mig telefon, känner att det inte är någon idé då det bara komma tuta upptaget när vi väl får täckning. Lutar mig bakåt i soffan. Det är svårt att kontrollera andningen. Jag vet vad det där var för samtal. Jag vet. Jag vill inte erkänna det, jag säger ingenting till Magnus. Men han vet nog också.
 
Telefon vibrerar igen, men nu är det ett Vibersamtal. Greppar telefon och svarar med en darrande röst. Precis som jag trodde. Det var det samtalet jag hade fruktat. Hjärtat orkade inte mer.
 
 
 
 
Begravningen är nästa vecka och jag är bokstavligt talat livrädd. Livrädd för att allt ska rivas upp, att jag inte ska kunna andas, att jag ska glömma bort hur långt jag faktiskt kommit. Jag vet att jag kommer klara det, men jag är rädd ändå.
 
Jag vet att jag inte riktigt är samma människa just nu, men jag orkar verkligen. Vssa dagar är jättebra, andra är fruktansvärda. Men det kommer bli bra igen. Varje dag. Någongång.
 
Kommentarer
Madde / 2013-01-18 @ 19:10:48

Du är stark. Vissa dagar är fruktansvärda, andra nästan som vanligt. På något konstigt vänster vaknar man ändå varje dag och livet rullar vidare. Och man är till och med hundra gånger starkare än man tror. Jag vet känslan av att fasa för den där dagen. Men man behöver den. Man måste gå igenom alla de där dagarna för att inte fastna i sorgen. Jag tänker på dig massor!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0