bleeesch

För första gången på väldigt länge ska jag försöka vara seriös, utan sarkasm, ingen ironi och inget glimten i ögat.

 

Idag har det faktiskt inte varit en bra dag. Har inte haft någonting planerat alls och det är lika med döden för min hjärna.

 

Tänk dig följande: 25:e december. Det är inte alls för länge sen, så det borde inte vara svårt. Man är fortfarande mätt efter gårdagens julbord. Hela hallen är full av fina julklappar som man har fått av nära och kära. Ligger utbredd i soffan. "Så mycket bättre - återträffen" brusar i bakgrunden på TV:n. Allt borde vara bra. Men någonstans i bakhuvudet ligger tankarna och gnager. Han ramlade ihop på toa, men det gör inget, det går bra. Det är ingen idé att jag åker ner, han kommer åka hem innan jag ens hinner till sjukhuset. Det går bra. Han tappade balansen. Det går bra! Sluta tänk!!

Spänner blicken i TV:n, försöker verkligen koncentrera mig på vad dom säger. Ser att dom mat, är det julmat? Dom skrattar, ser glada ut. Munnarna rör på sig, hör nåt babbel, men förstår ingenting. Lägger i en extra växel, försöker verkligen se oberörd ut. Magnus sitter framför datorn, känns så skönt att åtminstone någonting känns som vanligt.

 

Så börjar plötsligt min telefon att vibrera innan "Amazing Horse" skrålar ur dom dåliga högtalarna. Det är min halvbror. Svarar. Det hörs ingenting i telefon. Lägger på och ringer upp. Helt tyst i luren. Lägger ifrån mig telefon, känner att det inte är någon idé då det bara komma tuta upptaget när vi väl får täckning. Lutar mig bakåt i soffan. Det är svårt att kontrollera andningen. Jag vet vad det där var för samtal. Jag vet. Jag vill inte erkänna det, jag säger ingenting till Magnus. Men han vet nog också.

 

Telefon vibrerar igen, men nu är det ett Vibersamtal. Greppar telefon och svarar med en darrande röst. Precis som jag trodde. Det var det samtalet jag hade fruktat. Hjärtat orkade inte mer.

 

 

 

 

Begravningen är nästa vecka och jag är bokstavligt talat livrädd. Livrädd för att allt ska rivas upp, att jag inte ska kunna andas, att jag ska glömma bort hur långt jag faktiskt kommit. Jag vet att jag kommer klara det, men jag är rädd ändå.

 

Jag vet att jag inte riktigt är samma människa just nu, men jag orkar verkligen. Vssa dagar är jättebra, andra är fruktansvärda. Men det kommer bli bra igen. Varje dag. Någongång.

 

Dagarna bara kutar förbi som besatta, så jag hinner inte ens blinka. Resultatet av detta är att jag hinner inte med bloggen. Lev med det eller dö.

 

Sitter här med en bulle i näven och en kaffekopp inom en armlängds avstånd medan jag läser på facebook om alla som beskriver sina nyttiga frukostar, cirka 92% består LCHF-kost. Människor som har tröttnat på att vara feta och försöker göra någonting åt saken. Duktigt!

 

Själv skiter jag i fram tills jag väger 100 kg. Jag vet att jag inte alls skulle dö om jag gick ner en 10 kg, men orka!! Nä, vi skiter nog i 100 kg's strecket, vi tar fram tills min midja börjar försvinna.

 

Jag är en riktig drömkvinna just nu. Blekfet, orangehårig, och massa märken i ansiktet (och resten av kroppen, men dom ser man inte så väl) som är typ omöjliga att sminka över. Jävla äckelvattkoppor! MUMS!!

 

Bullsmuljävlarna letar sig ner i tangentbordet och åker allt längre in för varje gång jag slår in en bokstav. Min kost skadar till och med datorn! Får se vem av oss som dör först.

 

Jag hade knäppt ett kort och visat hur mysigt jag har det, men bullen är uppäten, kaffet är kallt och ljusen har brunnit ut. Kort sagt, bilden skulle bara vara en illusion om mysighet när det i sjävla verket är jävligt tråkigt. Ungefär som resten av livet.

 

Men godmorgon!

 

Att sminka sig för första gången efter en veckas isolering är inte det lättaste. Det blir lätt krigsmålning, fast med fel färger. Varför denna isolering? För att jag har fått vattkoppor! Är så jävla bitter! Den första som säger att den har ont i kroppen på grund av förkylning ska jag göra tusen nålar på. Att ha vattkoppor är tamefan mig det värsta jag har varit med om rent fysiskt.

 

Så om inte smärtan var nog så är det dom här jävla kopporna. Underbara jävlar vars enda uppgift är att göra livet surt för en, ungefär som fästingar och barn. Självklart fick jag den stora äran att få cirka 50 jävlar bara i ansiktet. Vattkoppor alltså, inte barn.

 

Tack vare detta har jag sett ut som ett tonårsmonster som råkat få liiiite för mycket hormoner och plötsligt har världens acneanfall. Uppgiften att vara en snygg sexig sambo sket sig rätt hårt.

 

Om man mot all förmodan överlever är det bara att lägga 7 lager smink för att täcka dom värsta skadorna. Vacker utan spackel? HAHAHAHAHA!

Är det något jag har lärt mig under alla mina år som slav i kökets klor, så är det detta: Det suger att laga mat nykter!

Alkolist säger du! Javisst säger jag! Nejdå. har ju inte druckit på 14 dagar! STORT!

 

Åter till ämnet; Alkohol är fantastiskt. Speciellt rödvin. Ett välfyllt glas rött och lite världsbäst musik gör vilken mat som helst rolig. Magnus får sig även en show då han hör alla vrål när man bränner sig och tappar brödet. Men det göööör liksom inget, man hittar på ett annat sätt. 3 miljoner misstag senare och middagen blir ändå bland det bästa man har gjort.

 

Så kul hade vi det inte idag... Idag skedde matlagningen under nyktra omständigheter och som sagt, det suger! Tanken var att jag skulle göra smaskiga hemmagjorda hamburgare med bacon, ost, nybakat hamburgebröd och andra saker som täpper igen hjärtat, samt hemmagjorda strips. Inte så jävla svårt egentligen...om man hade haft vin.

 

Tillbaka igen, för cirka hundrasjuttiotredje gången. Kommer det hålla i sig den här gången? Det vet ingen, inte ens jag. Men fortsätt mata mig så kanske bloggen överlever den här gången.

 

Det har gått nåt år sen sist. Ett år äldre. En miljard erfarenheter rikare. Mycket klokare(?). Mer självsäker än någonsin. Hatar folk mer än någonsin tidigare också.

 

Jag ska inte tråka ut er med ett världslångt inlägg som försök till att kompensera alla inlägg som jag inte har skrivit, utan det inlägget kommer nog efter det här.