bleeesch

När jag var yngre ville jag så gärna vara speciell. En konstnärlig själ, som kunde skriva, rita, skapa mästerverk, som drack whisky och kedjerökte. Ständigt klädd i svart, gåtfull, blek, mystisk, och som kunde ge folk visa ord på vägen. Jag ville leva mitt liv och låta alla andra anpassa sig efter mig. Idag inser jag att det var precis så dinsoaurerna diskuterade.

Jag tittar på mig själv idag. Jag misslyckades ganska hårt med mitt mål.

Människor utvecklas. Byter åsikter, religoner, länder, partners. Hur vet man att man satsar på något bra när man väl väljer att satsa på någonting? Ta en partner tillexempel. Hur vet man att man har hittat rätt? När kan man säga att, "ja, jag gjorde ett bra val den här gången."?

När kommer egentligen den riktiga människan fram? Hur länge orkar man spela ett perfekt skådespeleri? Hur länge kan man ljuga?

Sex kan man inte ljuga om. Det är antingen uruselt, uselt, bra, jättebra eller helt underbart. Så enkelt är det. Så egentligen kan man säga att sex är den minst komplicerade beviset att vi är älskvärda som människor. Man älskar med varandra. Man älskar varandra.

Nu känner jag att jag svamlar i mitt koffeinrus. Jag ska inte dryga mig med djupa grejer när jag knappt själv vet vad jag pratar om :)

Peace...