Ja, jag lever
Hela världen saknar tydligen mig. Har fått lite frågor på sistone om hur jag mår och om allting är bra. Jag känner att jag måste ifrågasätta mig själv och se hur det verkligen ligger till. Jodå, hjärtat mår bra, faktiskt.
"Jaaa, jag mår bara bra" säger jag med ett leende.
"Men du uppdaterar inte bloggen längre och du skriver aldrig nåt på facebook."
Så länge jag inte skriver någonting på nätet så är jag alltså deprimerad. Tanken är väldigt roande, men ändå smickrande. Känns skönt att veta att folk vet om att jag inte har något behov av att skriva ut min ångest/smärta/whatever (fysiska smärtor får jag ta upp när fan jag vill!!) för allmän beskådan, utan hellre skriver ingenting alls.
Jag tänker inte ens gå in på ämnet "deprimerad på facebook" igen, jag har gjort det förut och jag vet att det inte är så populärt att ha en egen åsikt och stå för den. Men en sak vill jag faktiskt fråga. Har ni inga vänner, ni som skriver om era deprimerande liv? Eller vad, exakt, är det som gör att ni tar beslutet att ni måste söka bekräftelse från nätet?
För att förhindra en hjärtsmäll på grund av all irritation har jag blockat, jag vet inte hur många, så jag slipper se alla dom här jävla snyft/böl/tyck synd om mig-skiten som skrivs. Hade jag inte varit så grymt beroende av facebook så hade det varit en anledning till att avregga mig.
Men iallafall...
Jag kände då att jag var tvungen att uppdatera min facebook, bara för att just "bevisa" att jag finns. Sitter vid fikabordet med min nedflottade telefon i näven och får panik. Prestationsförmåga AB! Skriv nåt! NU! Huvudet snurrar. Vad fan ska jag skriva? När jag skriver varje dag får jag för mig att folk inte bryr sig så mycket om vad det står, men om man inte uppdaterar så ofta så får jag för mig att man förväntar sig stordåd när det väl händer.
Jag är ingen människa som kan utföra stordåd, så jag klämde till med ett inlägg om att jag inte kan konsten att klä på mig när jag är nyvaken. SÅ! Nu vet folk att jag lever! Allt är normalt och världen kan fortsätta kretsa kring mig.
"Jaaa, jag mår bara bra" säger jag med ett leende.
"Men du uppdaterar inte bloggen längre och du skriver aldrig nåt på facebook."
Så länge jag inte skriver någonting på nätet så är jag alltså deprimerad. Tanken är väldigt roande, men ändå smickrande. Känns skönt att veta att folk vet om att jag inte har något behov av att skriva ut min ångest/smärta/whatever (fysiska smärtor får jag ta upp när fan jag vill!!) för allmän beskådan, utan hellre skriver ingenting alls.
Jag tänker inte ens gå in på ämnet "deprimerad på facebook" igen, jag har gjort det förut och jag vet att det inte är så populärt att ha en egen åsikt och stå för den. Men en sak vill jag faktiskt fråga. Har ni inga vänner, ni som skriver om era deprimerande liv? Eller vad, exakt, är det som gör att ni tar beslutet att ni måste söka bekräftelse från nätet?
För att förhindra en hjärtsmäll på grund av all irritation har jag blockat, jag vet inte hur många, så jag slipper se alla dom här jävla snyft/böl/tyck synd om mig-skiten som skrivs. Hade jag inte varit så grymt beroende av facebook så hade det varit en anledning till att avregga mig.
Men iallafall...
Jag kände då att jag var tvungen att uppdatera min facebook, bara för att just "bevisa" att jag finns. Sitter vid fikabordet med min nedflottade telefon i näven och får panik. Prestationsförmåga AB! Skriv nåt! NU! Huvudet snurrar. Vad fan ska jag skriva? När jag skriver varje dag får jag för mig att folk inte bryr sig så mycket om vad det står, men om man inte uppdaterar så ofta så får jag för mig att man förväntar sig stordåd när det väl händer.
Jag är ingen människa som kan utföra stordåd, så jag klämde till med ett inlägg om att jag inte kan konsten att klä på mig när jag är nyvaken. SÅ! Nu vet folk att jag lever! Allt är normalt och världen kan fortsätta kretsa kring mig.
